mamma och jag
Hade nyss ett snack/gräl med mamma. Och jag tycker att det är så svårt när mina känslor inte räknas, att det jag säger inte har någon betydelse.
Vad ska man göra? Hur? När jag inte kan påverka något alls känner jag mig så instängd och liten.
Och när mina vänner snackar om deras föräldrar och deras simpla regler känner jag mig ännu mera liten och överbeskyddad. Jag önskar att jag bara kunde bita ihop och härda ut. Ett år till, bara ett år, sen får jag göra precis som jag vill.
Och det tanke sättet funkar i perioder. Jag biter ihop, försöker att inte bli arg, inte säga emot, för jag vet att jag inte kommer att tjäna på det, men så brister det, det blir för mycket och för jobbigt. Jag måste få det ur mig.
Jag bestämmer mig för att göra ett försök, att inte bli arg, att vara lugn och prata med mamma. Varje gång slutar det på samma sätt. Det känns som att Mamma vägrar att ta in något av det jag säger, och jag försöker att förklara hur jag känner, vrider och vänder på det så att hon ska förstå, men hon rubbar sig inte en centimeter. Jag blir desperat för att jag vill att hon ska förstå vad det är jag vill säga och vad jag uttrycker. Sen vänder jag och kör en omogen och totalt meningsöl taktik, som jag alltid ångrar och skämms över efteråt. Jag klagar också ofta på att jag tycker att hon har varit otillräcklig som mamma, att hon inte funnits där för mig tillräckligt, vilket hon måste tycka vara jätte jobbigt att höra, och jag känner mig så elak efteråt. Sen blir jag så förtvivlad av det jag hör och säger och allt bara brister. Oftast bryts det där, för att jag vet att det kommer inte hjälpa, inte kommer att leda någonstans. Dagen efter bestämmer jag mig för att bita ihop igen, bara ett år kvar.
Trots det så kommer bristnings tillfället igen efter ett tag och jag provar en gång till och fast än jag vet att det inte kommer att leda någonstans så får jag alltid för mig att det kanske är annorlunda den här gången. Att vi kanske ska förstå varandra.
Det är så olika regler för oss två och jag har svårt att förstå och acceptera dom. Jag vet att hon och pappa är dom som bestämmer över mig tills jag blir 18. Men samtidigt ifrågasätter jag mammas taktik. Att sätta regler utan en dialog känns gammalmodigt. Jag önskar att jag inte skulle längta så mycket efter att fylla 18 för att sllippa allt tjat, alla regler och att kunna säga emot.
Jag önskar att jag och mamma skulle kunna prata om allt.
Om våra problem
Hur vi känner.
Varför vi känner så.
När den ena gör den andre ledsen.
Hur vi vill bli bemötta.
Hur vi vill ha det.
Vad vi kan göra för att bättra vår relation.
Försöka förstå den andre och acceptera hennes känslor.
Släppa taget, fint, försiktigt, långsamt, kärleksfullt och tillsammans.
Jag önskar det!
