Godnatt Morfar, Farmor, Farfar, Anita och alla ni andra underbara där uppe!

Klockan är mycket och jag känner att mina ögon vill stänga igen. Och det ska dom få snart, tänkte bara blogga lite först. Jag fick en sådan enorm klump av saknad. Jag saknar min morfar Cerry som gick bort 2007 på ett orättvist sätt och jag saknar honom väldigt mycket. Jag har drömt om honom flera gånger den senaste veckan och när jag är här hemma på landet känns det som om att jag ser honom överallt, hela tiden. Jag brukar känna av honom när jag är hemma i stockholm också, han brukar vara hos mig. Så fort jag är ensam så kommer han till mig. Han vill ta hand om mig och jag vill ta hand om honom. Jag önskar att jag hade gjort det mer när han levde.

Det enda vi vet säkert med livet är att vi ska dö. Ändå är det så svårt att förstå. Det är så många som har somnat in den senaste tiden i min familj, men jag har fortfarande inte smält det.

Jag får fortfarande en klump i halsen när vi får ett brev som är adresserat till morfar. Är det inte lite sjukt att vi inte raderas när vi dör? Jag läste i tidningen förr om ett par som hade fött en flicka för 5-6 år sen men som dog innan hon fyllt ett. Då fem år senare fick dom brev och information om inskolning till förskolan och sånt där. Det kan inte ha kännts så där jätte härligt.

Jag är så rädd för att min familj, mina vänner och kära ska dö. Gör inte det är ni snälla, jag tycker så mycket om er!

Jag och Morfar på hans 60 års fest tror jag

Morfar och jag vid snesslinge skolan vid någon sommar avslutning.