mamma och jag

Hade nyss ett snack/gräl med mamma. Och jag tycker att det är så svårt när mina känslor inte räknas, att det jag säger inte har någon betydelse.
Vad ska man göra? Hur? När jag inte kan påverka något alls känner jag mig så instängd och liten.
Och när mina vänner snackar om deras föräldrar och deras simpla regler känner jag mig ännu mera liten och överbeskyddad. Jag önskar att jag bara kunde bita ihop och härda ut. Ett år till, bara ett år, sen får jag göra precis som jag vill.

Och det tanke sättet funkar i perioder. Jag biter ihop, försöker att inte bli arg, inte säga emot, för jag vet att jag inte kommer att tjäna på det, men så brister det, det blir för mycket och för jobbigt. Jag måste få det ur mig.

Jag bestämmer mig för att göra ett försök, att inte bli arg, att vara lugn och prata med mamma. Varje gång slutar det på samma sätt. Det känns som att Mamma vägrar att ta in något av det jag säger, och jag försöker att förklara hur jag känner, vrider och vänder på det så att hon ska förstå, men hon rubbar sig inte en centimeter. Jag blir desperat för att jag vill att hon ska förstå vad det är jag vill säga och vad jag uttrycker. Sen vänder jag och kör en omogen och totalt meningsöl taktik, som jag alltid ångrar och skämms över efteråt. Jag klagar också ofta på att jag tycker att hon har varit otillräcklig som mamma, att hon inte funnits där för mig tillräckligt, vilket hon måste tycka vara jätte jobbigt att höra, och jag känner mig så elak efteråt. Sen blir jag så förtvivlad av det jag hör och säger och allt bara brister. Oftast bryts det där, för att jag vet att det kommer inte hjälpa, inte kommer att leda någonstans. Dagen efter bestämmer jag mig för att bita ihop igen, bara ett år kvar.

Trots det så kommer bristnings tillfället igen efter ett tag och jag provar en gång till och fast än jag vet att det inte kommer att leda någonstans så får jag alltid för mig att det kanske är annorlunda den här gången. Att vi kanske ska förstå varandra.

Det är så olika regler för oss två och jag har svårt att förstå och acceptera dom. Jag vet att hon och pappa är dom som bestämmer över mig tills jag blir 18. Men samtidigt ifrågasätter jag mammas taktik. Att sätta regler utan en dialog känns gammalmodigt. Jag önskar att jag inte skulle längta så mycket efter att fylla 18 för att sllippa allt tjat, alla regler och att kunna säga emot.

Jag önskar att jag och mamma skulle kunna prata om allt.
Om våra problem
Hur vi känner.
Varför vi känner så.
När den ena gör den andre ledsen.
Hur vi vill bli bemötta.
Hur vi vill ha det.
Vad vi kan göra för att bättra vår relation.
Försöka förstå den andre och acceptera hennes känslor.
Släppa taget, fint, försiktigt, långsamt, kärleksfullt och tillsammans.

Jag önskar det!

Hår hår hår..

Hum, jag vet inte vad jag ska göra med mitt håt.. Jag saknar mitt svarta fina hår som jag hade i sommras, samtidigt är det ju fint att vara lite naturlig, men svart va så fint! åhh! jag vet inte hur jag ska göra!!! jag blir så frustrerad!

Här är en (konstig) bild från i sommras när jag hade svart hår, jag älskar det!

och här en bild på färgen jag har nu..

åh, jag vet verkligen inte!

Har någon nån åsikt att dela med sig av? Jag känner mig lite desperat!

Tusen tusen Tankar.

Idag känner jag mig bara så överrumplad. Så ensam, ledsen, arg, sårad och liten. Riktigt liten. Skulle vilja krypa upp i din trygga famn och höra att allt ska bli bra. Men just idag så matchar inte våra scheman och du kanske har bättre saker för dig än att trösta mig. Men det hade kännts skönt att ha dig med mig. Det hade det.

Men ibland går det bara inte att kämpa emot.

Crash

Förlåt för att jag blir så ledsen baby, men jag tycker att det är jobbigt.
Det är de att det inte bara kommer vara den här gången,
utan det kommer va om och om igen.
Två veckor hemma, två vekor borta.
Usch, jag önskar att jag inte var så ledsen, men det kom över mig bara.
Det kommer säker nått gott ur det här med.

Alla Hjärtansdag.

Ja, så var den här, den hat älskade dagen. 14 Februari. Så illa är den väl inte? Om man inte har någon pojkvän/flickvän har man ju alltid sina vänner? Jonas är ju ute på sjön och jobbar så det blir ingen romatisk alla hjärtans dag här inte! haha, utan jag ska först ut på en skön promenad med Olivia och Felicia (som är här, dagen till ära) sen ska vi ut och vara barnvakt till min lilla syssling. På kvällen så kommer det lite vänner hit antar jag, det blir nog riktigt bra.

Alla hjärtans dag är väl till för att vara med dom man älskar? Jag älskar Jonas och jag älskar mina vänner!

Ha en kärleksfull dag nu, mina nära och kära!

Du är söt.

Nu ska Jonas åka iväg igen, i två veckor. Usch, jag gillar det inte alls. Kommer sakna honom som bara den. Hum, nä, jag vill inte tänka på det, nu ska jag bara vara med honom resten av natten, puss.

Babe

Du är mitt hjärtas juvel.

Jag har mellanrum mellan mina fingrar som heter duga.

Och jag har dig men du heter Jonas.

Älskade hjärta

Världens bästa ligger lutad mot min axel,
Jag älskar dig!

Att älska dig

är det bästa jag vet.